Tranaes Tranås Skåne-Tranås
sammanställt av Nils Einar Regefalk och Per I de la Motte
Den äldre danska stavningen, Tranaes, antyder vad ortsnamnforskningen nu är överens om, att det handlar om ett näs, fuktig mark, där Tranor häckar. Av gamla kartor framgår också att Tranås by var omgärdad av fuktiga områden, kärrmarker, och att flera åar sammanstrålade i byn. Detta utgör en av anledningarna till att byn etablerades på platsen. Tillgången till vatten för djur och hushåll var en avgörande anledning till byns etablering. En annan orsak, som stödde byns utveckling till att bli en av Österlens största byar, var läget där viktiga färdleder korsades. Vägen från Lund, österut via Tranås, var en viktig förbindelse- och kommunikationslänk för att förbinda domkyrkan och staden Lund med kyrkorna österut och vidare mot den östra kusten till hamnstaden Simrishamn. Den nuvarande Diligensvägen är den gamla vägsträckningen genom byn och möter i en unik korsning mitt i Tranås by vägen mellan Lund – Simrishamn. Här har resande herremän, från såväl det danska som det svenska riket passerat under många århundraden.
Byn
och omgivande territorium har tidigare århundraden utgjort ett eget "Bezirk"
d v s en särskild territoriell och administrativ förvaltningsenhet.
Den första fasta bosättningen kan rimligen ha ägt rum på
900-talet. Kristendomens utbredning i Danmark började ungefär vid
samma tid. Första stenkyrkan i Tranås byggdes på 1100-talet
(möjligen redan 1060) och var i sin arkitektoniska utformning lika med
många andra kyrkor som uppfördes i de danska provinserna efter kristendomens
införande. Denna kyrka revs och ersattes 1880 av den nuvarande kyrkan.
I Tranås socken uppfördes under tidig medeltid en borg och ett territorium
med ungefär samma geografiska utsträckning som socknen Tranås.
Territoriet förlänades enligt vissa, men osäkra källor,
en ärkebiskop i det danska riket. Denna territoriella enklav är på
kartor från sent 1700-tal klart avgränsad från omgivande landområde.
Tranås var avgränsat från de omgivande häraderna och det
är rimligt att anta att invånarna lydde under herren på Tranås
borg. Det enda synliga av denna borg är den omgivande vallgraven. En skylt
vid vägen till den gamla järnvägsstationen Äsperöd
pekar ut fornlämningen.
Efter
Sveriges erövring av Skåne upprättades kartor över de gamla
danska landesbyarna i de erövrade landskapen. Kartan över Tranås
upprättades och fastställdes 1766. Efter den svenska erövringen
kom Tranås att inordnas under den svenska Gästgiveristadgan. Gästgiveriet
i Tranås blev en strategisk plats med Brösarps Gästgiveri c:a
20 km norrut, Sjöbo c:a 20 km västerut, Hammenhög c:a 20 km sydost
och Herrestad c:a 20 km söderut. Gästgiveriet i Tranås blev
för många sista anhalten före Ystad dit man skulle för
att ta postbåten till Stralsund.
Skiftesreformerna i slutet av 1700-talet och början av 1800 var början
till en förändring av bebyggelsen i Tranås by. Enskiftet, som
avslutades 1809, blev början till slutet för den gamla bondbyn. När
bondgårdarna flyttades ut ur byn blev istället handel och hantverk
mera tongivande. Under 1800-talets senare årtionden uppstod den bystruktur
som tydligt syns i bebyggelsen kring torget och gatunätets utlöpare
i alla fyra väderstrecken. Denna stjärnform skiljer sig från
övriga österlenska byar, som oftast är så kallade radbyar.
Torget i Tranås, tillsammans med kvarndammens placering mitt i byn, bidrog
med all sannolikhet till denna struktur. De gamla bygatorna i Tranås är
intakta och torget belades med kullersten under 1800-talets senare del. Då
handel efterhand fick bedrivas även på landet blev torgdagarna på
kullerstenstorget ett regelbundet inslag.
På slutet av 1800-talet byggdes de två järnvägslinjerna Malmö - Simrishamn och Ystad - Eslöv. Det var tänkt att låta Tranås som en av de största byarna i trakten, med mer än 20 gårdar, att bli järnvägsknut för dessa linjer. Dessutom var byn redan som gästgiveriort en inarbetad knutpunkt. Motståndet mot järnvägsbygget och dess risker för kreaturen blev emellertid så starkt att järnvägsmännen valde att söka en ny plats, en liten by med sju gårdar i Tryde socken. Byns namn var Tomelilla !
På 1930-talet bildades Rosenhagens plantskolor, som drevs av den driftige Oscar Mårtensson. Som kunglig hovleverantör blev plantskolan tongivande för byns näringsverksamhet och som en nationell leverantör av växter. I byns blomsterfester 1944 – 1965, som arrangerades av Tranås Ungdomsförening, var plantskolan en viktig och nödvändig partner.
Tranås i Skåne fick en konkurrent om ortsnamnet när en Småländsk Järnvägsstation med stadsambitioner växte fram under början av 1900-talet. Vid samma tid bestämde Kungliga Postverket om olika tilläggsnamn för att särskilja olika orter med samma namn från varandra. Därmed förändrades åter ortsnamnet, denna gång till Skåne Tranås. Bör byn benämnas Tranås eller Skåne Tranås? Om detta går åsikterna isär. Namnet Tranås är intakt då man talar om socken och församling. På vägskyltar används båda namnen, vilket kan vålla viss förvirring. Kanske vore byns ursprungliga namn, Tranäs, en mera rimlig och historiskt korrekt benämning?
Gästgivaregårdarna i Tranås
Tranås
fick sin första gästgivaregård 1684. Den var belägen söder
om Tranås torg, inte lång från nuvarande Brummers krog. År
1766 förordnade landshövdingen av Malmöhus län att en ny
gästgivaregård skulle uppföras i Tranås. År 1767
stod en ny gästgivaregård färdig i byns norra del, på den så kallade tjuråkern. Gården
bestod av fyra kringbyggda längor med ett vagnslider (ingång). Korsvirke, lerstensväggar och
halmtak var den ursprungliga byggnadstekniken. Taken ersattes så småningom
med papp- och spåntak och gårdsplanen var belagd med kullersten.
Genom sitt läge i korsningen mellan två korsande vägar, så
småningom riksvägar, blev Tranås gästgivaregård
ett väl frekventerat och uppskattat härbärge. Gästgivaregården
stod som värd för inspelningen av filmen Skåningar som spelades
in 1944.
Under 1940-talet seglade en äganderättstvist upp mellan den siste
innehavaren och byamännen. Tvisten avgjordes till byamännens fördel.
Gästgivaregården drevs vidare av ytterligare tre arrendatorer och
krögare men gården hade förfallit allt mera och var i dåligt
skick. Det kulturhistoriska värdet åsamkade byamännen mycket
bekymmer som dock avlöstes av katastrofen 1953, då hela gården
brann ned till grunden. Det enda synliga minnet är trappan och kullerstensbeläggningen.
Minnestavlan vid trappan restes på initiativ av hovrättsrådet
och FN-domaren Lennart Aspegren och skådespelaren och författaren
Hans Alfredsson, som båda har anknytning till platsen. Den förra
har rötter i byn och hans förfäder var nära att omkomma
vid den första gästgivaregårdens brand. Hans Alfredssons litterära släktsaga
”Tiden är ingenting” har del av handlingen förlagd till
Tranås gästgivaregård.
